Har du hört talas om Pippi Långstrump, den starkaste flickan i världen? Hon, som bor alldeles ensam i Villa Villekulla med bara en häst och en apa? Hon, som har en hel kappsäck full med gullpengar? Nu ska du få höra vad Pippi gjorde en gång. Det var en julaftonskväll. I alla fönster i den lilla staden lyste julljusen. Julgranarna var tända. Alla barn var så glada. Nej, inte riktigt alla barn var glada. Det satt tre stycken små ledsna stackare och grät i ett kök i andra våningen i ett hus på Vinkelgatan. Fru Larssons ungar var det. Pelle och Bosse och lilla, lilla Inga. Det grät för att deras mamma hade kommit på sjukhuset. Mitt på julafton, tänk bara! Deras pappa var en sjöman långt ute på havet. Och ingen julgran hade de heller! Inga julklappar! Inget gott att äta! För deras mamma hade inte hunnit köpa något innan hon blev sjuk. Undra på att barnen grät! Alltihop var ju precis så sorgligt som det gärna kunde bli. – Det här var den ledsammaste julaftonen jag har varit med om, sa Pelle. Just då, just när han hade sagt det, hördes ett förfärligt klampande i trappan. – Vad i all sin dar är det, skrek Bosse. Det låter konstigt! Men det var inte alls konstigt. Det är väl inte så konstigt att det klampar lite när en häst ska kliva uppför en trappa! Pippis häst var det som kom klivande. På hästen satt Pippi. Och på Pippi satt en julgran. Den satt i håret på henne. Den var full av brinnande ljus och flaggor och karameller. Det såg ut precis som om den hade vuxit upp direkt ur hennes huvud. Kanske den hade det förresten, vem vet? Herr Nilsson, Pippis lilla apa, var också med. Han kilade i förväg och öppnade dörren. Pelle och Bosse och lilla Inga sprang upp från kökssoffan och bara stirrade. – Vad glor ni på? sa Pippi. Har ni aldrig sett en julgran förr? – Jo, men aldrig” stammade Pelle. – Nå, då så, sa Pippi och hoppade av hästen. Granen är ett av våra vanligaste träd. Och nu ska vi skära havre, så att trossbottnarna gungar. Men först” Hon slängde en säck på golvet, och ur säcken tog hon fram en hel massa paket och en hel massa påsar. I påsarna var det apelsiner och äpplen och fikon och nötter och russin och karameller och marsipangrisar. Och i paketen var det julklappar åt Pelle och Bosse och lilla Inga. Alla paketen staplade Pippi upp i kökssoffan. – Ni får inga julklappar än, sa hon. Först ska vi dansa med granen. – Du menar väl att vi ska dansa kring granen, sa Pelle. – Det är just det jag inte menar, sa Pippi. Kan ni säga mig varför aldrig julgranar kan få ha något roligt? Aldrig får dom vara med och dansa. Dom får bara stå där bom stilla och glo, medan folk hoppar och dansar runt omkring dom och har det muntert. Stackars, stackars små julgranar! Pippi rullade med ögonen för att komma åt att titta på granen, som hon bar på huvudet. – Den här julgranen ska i alla fall vara med och ha skojigt, det har jag satt mig i sinnet på, sa hon” Om någon hade kikat in genom fru Larssons fönster en stund senare, så skulle han ha fått se en märkvärdig syn. Han skulle ha fått se Pelle och Bosse och lilla Inga springa omkring och dansa. Han skulle ha fått se Pippi dansa också, Pippi med en gran i håret, Pippi stampande med sina stora skor i golvet, Pippi sjungande med stark och glad röst: ”Här dansar jag med lilla granen min, här dansar jag så länge!” – Aldrig har någon julgran haft så roligt som den här, sa Pippi belåtet, när hon och Pelle och Bosse och lilla Inga satte sig omkring julbordet en stund senare. – Nej, det tror inte jag heller, sa Bosse och stoppade i sig ett fikon. – Och aldrig har vi haft så roligt på någon julafton förr, sa lilla Inga och slök en hel marsipangris på en gång. Och tänk sen när det blev julklapparnas tur! Tänk, när Pelle öppnade sina paket och hittade en flygmaskin och ett tåg, och när Bosse hittade en ångmaskin och en bil, som kunde köra runt på golvet, bara man drog upp den, och när Inga hittade sin docka och ett litet guldhjärta! Julgranens ljus lyste så milt över barnens glada ansikten och över alla julklapparna. Säkert var granen glad också. Han var ju den första julgranen, som hade fått vara med och dansa!

Astrid Lindgren

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Man lär sig kompromissa. Foträta skor hade jag svurit på att aldrig ha.   Lilla Fruntimret        tack ...

   ,,,,lycka och lycka och lycka       Lycka är mycket enkelt.   Det är bara god hälsa och ett dåligt minne.   Ernast Hemingway      ...

      Tack